Så har då en svag fenrörelse observerats från justiteministern och RPS angående den sk vardagsbrottsligheten.
Utredningar tar evigheter och slutar med avskrivning av ärendet.
RPS nämner metodik och det är vad det handlar om. Det handlar också om primär moraluppfattning inom poliskåren. Det har skett en slapp glidning mot uppfattningen att sk mängdbrott får allmänheten acceptera vilket medfört att polisen mer och mer rutinmässigt lägger ned anmälningar.
Ett officiellt skäl som har hörts i många år är att man ”prioriterar”. I praktiken har detta utvecklats till att med detta som svepskäl lägger ned ärenden.
Var står det i polislagen att man får ”prioritera” dvs avskriva ärenden utan saklig motivering?
Prioritering kan bara avse tillfällig tidsförskjutning, tex att bankrån tillfälligt tar resurser från annan verksamhet.
Det handlar också om att ha intern primärmetodik för att hantera uppkomna ärenden.
Det är 2-3 år sedan som en polis sade att även det minsta ärende krävde ifyllande av 14 blanketter som tog ca 2 timmar. Därför tittade hon åt ett annat håll och fortsatte att glida runt med polisbilen.
För knappt ett år sedan sade nya RPS-chefen att detta skulle vara åtgärdat inom 1-2 år. Detta har alltså förekommit i en massa år utan att chefer lokalt eller centralt gjort något åt stupiditeterna. Hur skall polisverksamhet kunna bedrivas med sådana inbyggda hinder i systemet? Det är ju rena sabotaget och frågan är om det inte är avsikten.
Ask tror att det beror på ”dubbelarbete” mellan myndigheter. Det är nog bara marginellt. Det handlar om grundläggande attityder och metodik.
Om tex ett bostadsinbrott skett, med eller utan nyckel, så skall följande ske:
1.
Ett team åker direkt ut till den drabbade. En tekniker och två poliser räcker.
2.
Man inhämtar all info den drabbade kan ge.
3.
Man tar fingeravtryck och DNA-prov på aktuella objekt.
4.
Man knackar dörr för att kolla upp observationer inklusive boendes kännedom om skumma typer i området.
5.
Polisen kollar i befintliga databaser om det finns kriminella i området samt anmälningar tidigare på liknande fall i omgivningen.
Kort sagt man samlar systematiskt in data och lagrar dessa i den databas som bör finnas för detta.
Sedan finns den psykologiska effekten som inte skall underskattas. Den som begår ett brott i ett område skall veta att ganska omgående kommer polisen och kollar händelsen, frågar folk mm.
Den grundläggande inställningen skall vara att nolltolerans råder. Oavsett brott så samlar man in all info på platsen. Det skall vara en standardrutin.
Om denna metodik skulle tillämpas i det gangsterreservat som kallas Skultuna där jag bor så skulle de som går in och ut i min lägenhet suttit på kåken för länge sedan. Här råder dock ljusskygga förbindelser mellan den lokala ”Camorran” och polis och åklagare så här händer ingenting.
En följd av katastrofalt felaktig lokal rekrytering som är ett av problemen.
I dag så är varje polisdistrikt en självständig myndighet. Här ligger ett annat problem i sammanhanget. RPS har tydligen bara någon slags övergripande funktion och kan inte styra en lokal myndighet.
De lokala polismyndighetena måste avskaffas, de skall bli avdelningar i en central polismyndighet.
